Arbetsgrupper...ve & fasa...

Hur är det egentligen..hur funkar det ute i arbetsgrupperna inom vården, när man ska kunna samarbeta, ta ställning för och emot förändringar inom scheman, arbetstider, hur hanterar arbetsgruppen detta?

Finns det utrymme för att få gehör och kritisera cheferna och politikerna och framförallt hur kommer det sig att vi vårdpersonal är mästare att beklaga oss inför varann men sen stoppar alla huvudet i sanden och godkänner förändringarna.

Dom som vågar kritisera blir utsatta för blickar..skitsnack och blir anklagade för att uppvigla, värre än Nils Dacke... Gustav Vasa..fast utan skidor och snö..ja det skulle vara dom insnöade cheferna då.....och allt slutar med att man sitter där inne på personalrummet och klagomuren går...vi skulle säga till och se till att vi går ihop emot orättvisor och förändringar...så låter det varenda gång...man sitter där och tänker tyst..vad sa jag..

Men vårdstrutsen har stoppat huvudet i kattsanden och godtar ALLT! sen klagar den.....

En kollektiv protest biter så är det..facket ska vi glömma för dom godkänner förändringar utan att ens prata med oss..jo dom fackligt förtroendevalda får säga sitt...som om det hjälper..

Uskor, vårdpersonal..tyvärr vi är menlösa...en och en sitter vi där och beklagar oss....TÄNK om...lite civilkurage och anslut er till er egen arbetsgrupp så kanske ni kan förändra något.

Man säger att det är ett kvinnoyrke..därför har vi dåliga förhållanden...visst en viss sanning ligger i detta men vi sätter oss själva i den sitsen genom att inte bilda en enad front...men det är ju en utopi att vi skulle kunna samarbeta om vår arbetssituation..lika säkert som att man hittar den där skatten vid regnbågens slut...skrapar triss och blir miljonär eller lyckas få upp vissa av våra vårdlöner till en skälig nivå.

Som sagt....vi är mästare... vi vårdpersonal att anpassa oss i jobbet på alla sätt och vis..förutom att samarbeta med varann....hur kommer det sig?