Genomförandeplan

Vi undersköterskor är snart administratörer istället för vårdpersonal, genomförandeplaner, matbeställningar schemaläggning, dokument, blanketter och postitlappar från golv till tak..ja ni kommer väl ihåg scenen från Bruce den allsmäktige när han ska notera alla böner..på postit! precis så känner vi oss...

 

Och när vi sen får höra att vi undersköterskor måste skärpa till oss och nå upp till den standard, ja nivå som  just ifyllandet av en genomförandeplan och därigenom ett steg närmare en höjning av yrkets status och som i slutändan leder till att vi kan kräva högre lön, nån som tror på detta? Så fan heller...

 

För vad är det som säger att man blir en bättre undersköterska om man kan skyffla pappershögar istället för att sätta sig ner hos vårdtagarna och bara umgås, eller ta en promenad.

Visst genomförandeplanen, dokumentationen i SOL HSL  och framförallt biståndsbeslutandet är viktiga pusselbitar men om det börjar inkräkta på omsorgen så borde man faktiskt fundera om det ska vara en av måttstockarna för ett gott arbete.

 

Den förlorade skeppet...

Det var en gång....har ni hört den sagan?..inte? sätt er ner i ring så ska jag berätta....

Jo..

Det var en gång ett skepp..ja med fanan hissad på högsta topp i masten...men först så börjar vi från början....

 

När skeppet byggdes var hon tänkt att vara en symbol för Sverige och ett flaggskepp för att visa omvärlden hur bra den svenska vården fungerar..stora kostnader lades ner på att dekorera och utrusta skeppet. 

 

Hon blev en förebild för alla runt om  i världen och något som andra länder tog efter för att bygga upp en väl fungerade vårdapparat.

 

Den direkta orsaken till att detta skepp förliser är att hon urholkades av allt mer besparingar och därigenom knappast kan upprätthålla en god vård och vårdgaranti oavsett vad dom styrande av rodret säger. 

 

Trots att hon inte klarade ett vanligt stabilitetstest när hon låg vid kaj, lät man henne segla därför att politiker utövade påtryckningar på grund av vårdgarantin och för att upprätthålla en fungerande vårdapparat så gjordes konstgjord länspumpning men detta hjälpte föga och skeppet flöt  allt sämre.

Så en vacker dag nådde vattnet relingen..gissa vilka som hoppade i livbåtarna...politiker, chefer och högre stående anställda skyndade i båtarna och klarade sig, medan dom mindre viktiga fick stå där och se på när båtarna lämnade skeppet.

 

Nu hotade skeppet sjunka, och vad gjorde politiker, ansvariga i detta läge, jo dom drog in alla livlinor, besparade alla räddningsförsök för sånt här hade dom inte råd med, sånt där kostar för mycket och vi måste spara.

Så där stod vi..vi som endast är vanliga dödliga och jobbade ännu hårdare för att få allt att gå ihop, men till vilken mening och framförallt vinst, förutom att det lilla överskott (besparing) som vi lyckats klämma fram försvinner rakt ner i livbåtarna för det sista pengarna går till är vården. 

Nu kunde man ju tro att skeppet sjönk...men inte än, det flyter ännu men det är farligt nära för länspumparna går för fullt...men det där grundmurade ryktet vi har ute i världen har blivit solkigt av all illaluktande tång och bråte som spolats över relingen, för vi har inte länge en vård i Sverige som gör att länder runt om oss avundas oss länge, dom har byggt stadigare skepp med god bärighet, ja till och med Amerika passerar oss.

 

Skeppet har i media och hos den svenska allmänheten blivit en allmänt erkänd standard för att beskriva den väl fungerande vårdapparaten och blivit en välkänd symbol för den svenska modellen och ett prestigeprojekt inom svensk och internationell standard för hur man ska sköta och ta hand om sina medmänniskor oavsett kostnad och inte basera allt på en kostnadsberäkning, oavsett om det gäller omvårdnad, maten, eller det faktum att vi personal alltid kommer i sista hand...ja tätt efter dom vi tar hand om oavsett om det är patienter, medmänniskor på vårdbo eller barn. 

 

Så här kunde sagan vara nästan slut, ja eller den kunde varit det men det pågår fortfarande ett stenhårt arbete ute på varje vårdenhet att kunna bemöta våra medmänniskor på bästa sätt, vi vårdpersonal önskar bara att vi fick gensvar i våra krav på bättre arbetssituation, vårgaranti och allmänt förnuft att besparing ALDRIG kan leda till framsteg.

Kände ni igen sagan...ja eller berättelsen? tänk på Vasa...skeppet byggdes också av förhoppningar och felräkningar som i slutändan sänkte det.

 

Jaha då var det dax för slutet....med skalpell..snipp..snapp....passande?...kanske en skönhetsoperation ta väck allt överflöd..nej just det vi vårdpersonal skulle aldrig ha råd med detta....så då är det vi som är överflödet....så nu tar sagan slut, rakt in i dimman

Arbetsgrupper...ve & fasa...

Hur är det egentligen..hur funkar det ute i arbetsgrupperna inom vården, när man ska kunna samarbeta, ta ställning för och emot förändringar inom scheman, arbetstider, hur hanterar arbetsgruppen detta?

Finns det utrymme för att få gehör och kritisera cheferna och politikerna och framförallt hur kommer det sig att vi vårdpersonal är mästare att beklaga oss inför varann men sen stoppar alla huvudet i sanden och godkänner förändringarna.

Dom som vågar kritisera blir utsatta för blickar..skitsnack och blir anklagade för att uppvigla, värre än Nils Dacke... Gustav Vasa..fast utan skidor och snö..ja det skulle vara dom insnöade cheferna då.....och allt slutar med att man sitter där inne på personalrummet och klagomuren går...vi skulle säga till och se till att vi går ihop emot orättvisor och förändringar...så låter det varenda gång...man sitter där och tänker tyst..vad sa jag..

Men vårdstrutsen har stoppat huvudet i kattsanden och godtar ALLT! sen klagar den.....

En kollektiv protest biter så är det..facket ska vi glömma för dom godkänner förändringar utan att ens prata med oss..jo dom fackligt förtroendevalda får säga sitt...som om det hjälper..

Uskor, vårdpersonal..tyvärr vi är menlösa...en och en sitter vi där och beklagar oss....TÄNK om...lite civilkurage och anslut er till er egen arbetsgrupp så kanske ni kan förändra något.

Man säger att det är ett kvinnoyrke..därför har vi dåliga förhållanden...visst en viss sanning ligger i detta men vi sätter oss själva i den sitsen genom att inte bilda en enad front...men det är ju en utopi att vi skulle kunna samarbeta om vår arbetssituation..lika säkert som att man hittar den där skatten vid regnbågens slut...skrapar triss och blir miljonär eller lyckas få upp vissa av våra vårdlöner till en skälig nivå.

Som sagt....vi är mästare... vi vårdpersonal att anpassa oss i jobbet på alla sätt och vis..förutom att samarbeta med varann....hur kommer det sig?